Barcelona

Rutt: Montpellier - Barcelona
Sträcka: 35 mil
Tid: 3 h 50 min
Stopp: Inget

Det vi fruktar allra mest är Barcelona. Vi stannade ju till där en dag när vi var på kryssning i September med Mamma och Pappa. Och vi sa då att;
- Stackars alla som måste köra bil i den här trafiken - hur klarar dom av det egentligen?

Allra mest förfärade var vi när vi åkte taxi i en rondell med säkert 5 filer - filer som ingen verkade bry sig om. Det trängdes, smets in emellan andra bilar, tutades och väsnades, svors och skälldes. Det är så det verkade funka i den rondellen, tror inte det finns regler där? Men jag och syrran tänker att, Barcelona är ju stort, oddsen att vi ska hamna i just den rondell nu måste vara nästan obefintlig.

Förutom att risken ju ökar lite om man lägger in att vi åkte i den rondellen när vi kom från hamnen där kryssingsbåten lagt till, och vi ju ska till hamnen - eftersom båten till Mallorca går därifrån.

Jag och Emma talar en del om detta, och testar att gps:a fram ett svar. Vi hittar denna väg, med två konstiga snurrar.

Jag säger;
- Tror inte det där är en rondell. En rondell snurrar bara en gång, det är därför det är en rondell. Det där måste vara nån slags spiral-väg som leder bilar uppåt och ut på nån ramp ovanför vägen. Det är ingen fara, du ska se att vi slipper rondellen.

public.jpg

Första delen på roadtrippen närmar sig sitt slut, med snart 270 mil i ryggen börjar vi känna oss en aning möra och redo att få stiga ur bilen och iland på Mallis. Allt har gått bra, men det ska bli lite skönt att få vila ett tag - för även om det är sjukt kul är det också lite slitigt, mest för psyket med alla nya intryck och utmaningar hela tiden. På dagarna är vi på helspänn på vägarna för att inte bli undanröjda av lastbilar, som ohämmat kastar sig ut i omkörningsfilerna. På kvällarna går det åt en del tid till att leta parkeringsplats i nya städer, packa om bilen och släpa in alla väskor på hotellet - pga risken för inbrott i bilen. Vi är varken sugna på krossade rutor eller stulna saker.

Vi känner oss därför så redo att komma fram imorgon. Och vi är väldigt nära nu, vi kan känna det i varje andetag. På riktigt. Luften är annorlunda, det har börjat dofta lite som det gör på Mallorca. Naturen runt oss har ändrat karaktär till sandig, stenig och barrig. Solen är sådär Mallis-het, vi kan se värmen darra ovanpå vägarna. Vi och Pärlan plöjer på de sista milen från Montpellier till Barcelona, där nattfärjan mot Palma går. Tidigt imorgon bitti kommer vi ha kört bilen hela vägen till Mallorca, och vi är lite förvånade över att resan gått så bra, att vi tyckt så pass mycket om det. Och vi har sagt det att, vi kommer ge oss ut igen.

Här, i just detta ögonblick har vi kört bil hela vägen till Spanien!

Här, i just detta ögonblick har vi kört bil hela vägen till Spanien!

Och det går fort till Barcelona, vi gör knappt några stopp längs med vägen alls - mycket ivriga att få komma fram. Kanske är vi även lite nervösa för att ta reda på vad den där konstiga snurrvägen egentligen är för något. Så vi bränner på och känner oss goda till mods - vi har ändå kört genom hela Europa nu, hur svårt kan det vara med en rondell i Barcelona egentligen, om det nu ens är en rondell vill säga. Vi peppar varandra och rullar vidare.

Plötsligt tätnar trafiken, det börjar dyka upp höga hus, palm-alléer och förvirrande tunnlar som kan leda oss vart som helst.

- Emma, säger jag. Jag tror vi är i Barcelona nu.

Det tror Emma också.

public.jpeg

Jag är nu gps-ansvarig, och det ska jag säga att det är inte enkelt. Det informeras om filer som inte finns, oklara avfarter och konstanta omdirigeringar - faktiskt förstår vi väldigt lite av vad gps:en säger ju längre in i Barcelona vi kommer.

Vi åker iallafall så småningom ned i en tunnel som efter ett par meter börjar svänga väldigt mycket, det känns nästan som om vi åkt runt i en cirkel - när vi plötsligt kommer upp till ytan igen.
Vi är där.
Det vi tidigare avfärdat som en ramp är egentligen en påfart till det största trafik-kaos vi någonsin befunnit oss i. Dödsrondellen i Barcelona.

På påfarten upp till rondellen

På påfarten upp till rondellen

Det är nu bilar överallt runt om oss- bakom, framför, på sidorna, snett från sidorna. Överallt.

- Emma, säger jag efter att ha tittat noga i gps:en. Jag tror vi ska ligga i ytterfilen, vi är längst in…

Den enda fördelen med att det är bilar överallt är att det iallafall inte går fort. Vi hinner både tänka och diskutera fram vart vi ska - även kan vi inte dö i dessa hastigheter. Det ska gå bra detta. Emma påbörjar de 5 filbytena vi behöver göra. Slår på blinkersen och forcerar sig sakta fram mellan bilar och taxis som inte gärna släpper in oss.

Men det går! Vi kommer ut i ytterfilen och in på rätt avfart. Vi vrålar av eufori!

public.jpeg

Fast då kör vi fel. Och kommer helt plötsligt ut ur Barcelona igen. Helvete. Vi måste vända. Problemet är bara att vi inte riktigt vet vart vi ska - för klockan är inte så mycket och vi skulle egentligen vilja parkera Pärlan och gå för att äta. Vi hade därför ställt in gps:en på en Lidl-butik som skulle ligga nära hamnen. Men det gick ju åt skogen nu.

Vi bestämmer snabbt efter felåkningen att skita i Lidl-parkeringen och istället försöka hitta parkering närmare båtterminalen - jag ställer om gps:en och vi måste tillbaks in i rondellen igen…

Men denna gång går det lite enklare och vi lyckas både hitta vart båten går ifrån, samt ta oss ned i ett parkerings-garage nära terminalen.

Efter denna pärs känner jag att Emma nog behöver en öl - så jag säger att jag kan köra ut ur garaget, genom rondellen och på båten sen ikväll. Så vi kollar noggrant upp hur vi ska köra, till fots. Vandrar ett par varv på trottoarerna vid rondellen. Kollar alla vägar och avfarter och kommer fram till vi bara ska svänga direkt vänster när vi kommer upp ur garaget - så egentligen ska vi faktiskt inte in i rondellen alls, vi kommer bara passera precis bredvid den.

Det ska gå bra, tänker jag. Det ska det.

Där, i filen med vänsterpilen därborta ska vi svänga, över det gula fältet och in på vägen där den svarta bilen står - inte den blå! (Som jag nästan gjorde fel på sen).

Där, i filen med vänsterpilen därborta ska vi svänga, över det gula fältet och in på vägen där den svarta bilen står - inte den blå! (Som jag nästan gjorde fel på sen).

I extas efter att rondell-chocken lagt sig och vi välbehållna kan äta tapas inne i Barcelona!

I extas efter att rondell-chocken lagt sig och vi välbehållna kan äta tapas inne i Barcelona!

Efter att vi ätit och fördrivit lite tid inne i stan känner vi att vi nog ska börja bege oss mot bilen igen, köra ut den ur garaget - längs med sidan av rondellen och sedan ut mot båtterminalen. Det är alltså mitt ansvar nu. Att få ombord oss på båten. Jag är väldigt nervös när vi åker ut ur garaget, på riktigt skakar mina ben. Men jag kör iväg, och det går kanon! Rullar sedan extremt kaxig in på båt-terminalen med Syrran, Pärlan och all vår packning.

Känner mig svincool i kön ombord på färjan, tänker att inget kan vara svårt längre med bilen. Om jag bara visste vad som väntar oss nästa morgon därnere på båten.

Känner mig svincool i kön ombord på färjan, tänker att inget kan vara svårt längre med bilen. Om jag bara visste vad som väntar oss nästa morgon därnere på båten.

Vinkar hejdå till Barcelona och rondellen.

Vinkar hejdå till Barcelona och rondellen.

Vår hytt. Sov ju sådär, om jag ska vara ärlig.

Vår hytt. Sov ju sådär, om jag ska vara ärlig.

Soluppgång över Mallis

Soluppgång över Mallis

Vid 6 nästa morgon ska vi vara framme i Palma. Vi tänker därför att det nog är en bra idé att börja gå ned till bilen kanske en halvtimme innan utsatt tid. För så var det ju i Polen, då skulle alla sitta i sina bilar - startklara, när båten la till. Så funkar det ju såklart inte här. Båten hinner både lägga till och stå still i hamnen i säkert en kvart innan vi blir nedsläppta till bilen.

Och nu händer det vi lite försiktigt undrat sedan igår när vi körde på - hur vänder man härnere egentligen? För det var väldigt trångt när vi åkte ned, man fick lägga om flera gånger för att komma runt krökarna och ned till parkeringsdäcket.

I bilen bredvid oss ser vi en ganska ung tjej, med ett helt gäng kompisar i baksätet, hon ser lite blek ut. Hennes vänner ser oroliga ut och snor och vänder på sig därinne. Själv håller hon ett krampaktigt tag om ratten. Vi ska inte vända, vi ska backa upp för den där smala, smala rampen ni kan se här:

Kö för att backa av båten

Kö för att backa av båten

Börjar nu tänka på att jag nästan kuggade hela uppkörningen när jag skulle backa runt ett hörn i Linköping. Jag lämnar över ansvaret till Emma och säger att jag inte kommer säga ett enda pip om det blir repor, bucklor eller andra olyckor på Pärlan, huvudsaken är att hon backar av oss. Nervöst börjar vi rulla bakåt, följer armrörelserna från personalen med stor noggrannhet. Fruktansvärt tacksamma att Pärlan är utrustad med sensorer både bak och fram, och att det är automat.

Allt går ju bra, utan en enda repa tar vi oss upp för rampen. Jag håller koll på min sida, Emma på allt annat. Och med god maringal på båda sidor lyckas vi ta oss upp och sedan ur båten. Vi är framme på Mallorca!!

Rullar in i Palma <3

Rullar in i Palma <3

Checkar in hos Mamma och Pappa för två veckor framåt. De blev väldigt glada att vi tittade förbi.

Checkar in hos Mamma och Pappa för två veckor framåt. De blev väldigt glada att vi tittade förbi.

Vita, slitna och lite skitiga bil-fötter på strandpromenad i Cala Major.

Vita, slitna och lite skitiga bil-fötter på strandpromenad i Cala Major.

I nästa inlägg: Två veckor kändes som en helg