5 turistbilder

Vi kände det på oss nästan direkt när vi satte oss i bilen och sa att vi ville åka till risfälten i Ubud. Speciellt börja vi ana att vi blivit tilldelade rollen som “runt-skjutsad-turist” när vi fick frågan om vi även var intresserade av silverbutiker, möbel-tillverkare, bali-gungor och tempel.

Ingen av oss ville riktigt tacka nej till vår chaufförs förslag, så vi sa “jaa, kanske det….” och lade till att vi efter risfältet iallafall gärna blir avsläppta i Ubud för att gå runt en sväng i stan för att shoppa.

Det första som därför händer efter att vi klartgjort vår idé om dagen för chauffören är att vi först blir skjutsade till en silverbutik och sedan en möbelbutik. Proceduren var likadan på bägge dessa ställen, först en liten rundtur i “verkstaden” och sedan insläpp i butiken.

Efter dessa två butiker kände vi att: “Nej, det här är nog inte den shopping vi tänkt oss, så nu är det nog dags för risfälten ändå”.

Aa, svarar chauffören. Fast ni vet att det ligger ett gäng tempel påvägen mot risfältet, ska vi inte åka dit först?

Och där svarar jag “Absolut!”, även fast Emma och Martin verkade något restriktiva inför detta. De hade tydligen redan besökt ett tempel när de var i Thailand. Men det ville jag alltså inte ta någon hänsyn till, utan bad om att bli körd till ett tempel iallafall.

Se så glada de blev av att jag tvingade med dom till ett templet ändå.

Se så glada de blev av att jag tvingade med dom till ett templet ändå.

IMG_1027.jpg

Efter lite spatserande därinne bad vi sedan chauffören om skjuts till risfältet igen, som ju ändå var lite dagens huvudsyfte.

Chauffören svarar: Aaaa, fast risfältet. Ni vet där är det dyrt. Man får betala inträde 2 ggr bara för att komma in. Jag vet ett annat ställe, ett ställe där ni inte bara kan få se risfält, utan kaffeodlingar också?! Det vill ni väl hellre?

Men här har vi nu börjat inse att dessa otroliga tips nog inte är så otroliga ändå. Utan eventuellt kan det tillochmed vara så att chauffören känner de här personerna han kör runt oss till.

Vi: Nja, alltså. Risfält, är det ett annat risfält då?

Chaufför: Absolut! Risfält, överallt!! På håll…

Vi: På håll?

Chaufför: Javisst! Ni kan ta kort på risfälten, från kaffeodlingen!! Dit vill ni istället? Ja?

Vi: Nej. Vi tror vi tar det vanliga risfältet ändå.

Chaufför: Men inträdet? Två gånger?!

Vi: Oj, aa jo det är klart. Men vi tar nog ändå det vanliga risfältet iallfall. Många tack.

Och så körde han oss, eventuellt aningen modfälld, till risfältet vi bett om.

Om man är noga med kamera-vinkeln från den här platsen där Emma och Martin står så ser det verkligen ut som man är ensam på ett stort risfält på Bali - det var vi inte.

Om man är noga med kamera-vinkeln från den här platsen där Emma och Martin står så ser det verkligen ut som man är ensam på ett stort risfält på Bali - det var vi inte.

Risfält

Risfält

Ris.

Ris.

Och även om bilderna på fälten ser fina ut, så var det bakom oss helt sönder-trasat av turistbutiker, fik, restauranger och det tydligen kända fenomenet, “Bali-swing”. Det gick inte att gå mer än 5 meter innan någon kom och frågade:
You wanna go Bali-swing miss?

Det ville jag inte.

Och efter risfälts-turen åkte vi sedan till Ubud för shopping, men det var inte mycket bättre när det kom till turister där. Däremot såg Martin en jättestor, randig, ödla, eller iallafall svansen på den - som Emma eventuellt trampade på. Typiskt turister.

Tove WestlundComment