Livsfarligt i Tropikerna

Det är vår första kväll på Bali (om vi inte räknar med natten då vi kom), och vi sitter ute på terrassen och äter middag när Emma flämtar till. Utan att röra sig så stirrar hon ut i mörket vid poolen. Jag och Martin vänder oss instinktivt åt samma håll. Det är något där som i stor hastighet kommer galloperande emot oss. Alla skriker till och lyfter armar och ben för skydd -  vi kommer inte hinna springa därifrån.

 Här är vår villa, och bordet vi åt middag vid. Till höger kan ni även se Martin och Emma, oklart varför dom sitter där helt raka i ryggen.

Här är vår villa, och bordet vi åt middag vid. Till höger kan ni även se Martin och Emma, oklart varför dom sitter där helt raka i ryggen.

Det är apan, tänker jag Vi såg en apa tidigare under dagen vid mini-templet bakom poolen. De som har huset här lägger varje dag ut en blomma, nån liten frukt och tänder rökelse där. Apan verkar veta om detta, så den kom säkert dit för att äta upp frukten.

 Där, bredvid trädet kan man se mini-templet.

Där, bredvid trädet kan man se mini-templet.

Säkert är han nu påväg mot oss, för att smickra till sig av vår middag. På tv har jag också sett att apor kan ha väldiga tänder, som de biter tag i folk med - om de inte får som de vill.

Det är kört nu. Det är domedagen som i full fart kommer rusande rakt emot oss. Apor, har dom rabies? Går det att bota rabies?

Ur mörket träder sedan något vitt med päls fram. Det är en katt. Eventuellt är den inte ens fullvuxen ännu, en liten bjällra runt halsen har den också.

Och även om katten verkar ganska vänlig är vi mycket vaksamma mot den. Även Emma och Martin behandlar den restriktivt, och då är dom ändå katt-människor. Jag påminner dom om Saga och menar att detta gör att de bär huvudansvaret för att schasa iväg den vita katten. Båda vägrar, Emma har inte ens fötterna på golvet längre. Så katten stryker runt vårt bord ett tag, jagar en och annan insekt och studsar vid gott mod runt på terrassen, medan vi tre, något spända, fortsätter äta vår middag. Efter ett tag tassar den iallafall iväg.

 Här är vi lite kaxigare. Uppe på taket från nu ikväll när vi kollade på solnedgången från en sådan solsäng.

Här är vi lite kaxigare. Uppe på taket från nu ikväll när vi kollade på solnedgången från en sådan solsäng.

Men det är inte över där. Nepp. Inte alls. Inte ens i närheten.

Lite senare, efter middagen, så har vi slagit oss ned i soffan ute på terrassen. Det finns alltså inga inomhus-rum att vara i när mörket faller på - det enda som har tak i det här huset är sovrummen.

Jag sitter med min dator och svarar på ett mail som kommit in till Planta - ett mycket trevligt mail också. En tidning vill skriva om oss på sin hemsida. (Kan länka till det sen när artikeln är live!)

I godan ro sitter jag iaf och skriver, funderar och diskuterar olika svar med Martin. Då, från INGENSTANS hoppar något upp i knät på mig! (Eller ok, kanske inte exakt i knät, men precis bredvid) Det är katt-jävlen igen, och den här gången vill den upp och kliva runt på mig. Jag skriker ju såklart, HÖGT. Så katten blir livrädd och for iväg i ännu större hastighet än vad den kommit in med. Och sedan dess har den hållit sig borta. Skönt.

IMAGE.JPG

Och sedan katt-incidenten har vi alla blivit väldigt hariga. Jag passar på att fråga varje ny person jag möter på vilket sätt ormar rör sig bland husen här på norra Bali. Inte alls rör de sig bland dom, tydligen.

Men jag nöjer mig inte med sådana vaga svar, jag fortsätter med spindlarna. Har nämligen hört att det finns stor risk att möta farliga spindlar här:

Tove: Spiders. Very small and dangerous. How many of those have you seen here in the villa?
Dom: “No, no spiders here.”
Tove: “Yes. I had a black spider with white dots on the back on my window yesterday. Dangerous?”
Dom: “Sorry?”
Tove: “Can it kill me?”
Dom: “Ee, no? No dangerous spiders here.”
Tove: “Are you sure? It looked very poisonous.”
Dom: “No, no, not dangerous. Don’t worry.”

Jag lunkar iväg mot fönstret för att titta efter spindeln igen, men den är borta. Undersöker mitt rum ytterligare en gång  för att se om jag kan hitta spindeln där. Det kan jag inte. Och jag överlever ytterligare en dag - utan orm- eller spindelbett. Men jag är tveksam, MYCKET tveksam om inte den där lille jävlen ändå var giftig. Den hade ju två stora vita fläckar på ryggen = livsfarligt. Varenda instinkt i mig säger, rör ej och vänligen avlägsna dig FORT från platsen.

Jaja, imorrn ska vi iallafall ut i djungeln, vi ska gå till ett vattenfall som ska ta 40 min att ta sig till. TILL FOTS. Hur ska det gå?!

IMAGE.JPG
Tove WestlundComment