Idrottlektionstrauman i tre delar - Spökboll

Igår kväll (eller kanske natt om vi ska vara ärliga...) så hade jag mycket svårt att somna. Ni vet när det blir sådär så tankarna bara snurrar och det är helt omöjligt att stänga av huvudet. Runt 3-tiden gav jag därför upp mina försök att somna och bestämde mig istället för att skriva ned vad det nu var som snurrade runt däruppe. Och då visade det sig att det tydligen var olika jympalektions-trauman från när jag var liten min hjärnan hakat upp sig på. Lite märkligt, det kan jag tycka. Men nu när jag ändå skrivit ned det tänkte jag att då kan jag väl lika gärna lägga upp det här så har jag någon nytta av det. Här kommer därför den första delen av tre av det jag plitade ned igår natt.

Få saker har ärrat mig så mycket som Idrottslektionerna på låg- och mellanstadiet. Jag tror att de flesta av mina Barndomstrauman kommer härifrån. Mina tre mest obehagliga minnen från jympan:

1. Spökboll

De dagar då man klev in i gympasalen och Idrottsläraren basunerade ut att ”Idag ska vi spela SPÖKBOLL!!” då visste man att nu börjar en timme i Satans närvaro. Det som sedan skedde efter aktivitets-deklareringen var att läraren med tydlig hand delade upp klassen i ettor och tvåor.

”1, 2, 1, 2”, ropade hon samtidigt som hon pekade på en av oss i taget. Här gällde det nu att placera sig rätt i klungan av klasskamrater så man hamnade i samma lag som Andersson, för han kastade hårdast. Hans jävla spökbollar ville man inte bli träffad av.

Efter att uppdelandet och utplaceringen av ettor respektive tvåor på varsin sida av idrottssalen var klar så startade då ”leken” med hjälp av en gäll signal från lärarens visselpipa. Nästa steg var nu ta sig igenom denna mardröm, och för det behövdes en strategi, vilket för mig innebar att hålla sig undan, bli osynlig.

Och det var jag fruktansvärt bra på. Att inte synas eller höras var två av mina främsta egenskaper när jag gick i skolan.

Hörnen var min bästa plats under idrottslektionerna, och när spökbollarna for oroligt nära mig så strök jag mig försiktigt framåt längs med ribbstolarna, och sedan tillbaka igen när bollarna svischat förbi. Ibland fick jag putta tillbaka lite bollar som hamnat hos mig nere i hörnet till de andra lag-deltagarna. Jag skulle aldrig kommit på tanken att själv försöka kasta över bollarna för att träffa nån motståndare, haha, nejnej.

Men det fanns tyvärr en stor nackdel med att vara bäst i klassen på att hålla sig undan, man blir ensam kvar på planen när alla andra blivit träffade… I nästan alla matcher innebar det därför att efter ett tag stod jag där helt själv, lämnad till mitt öde, med en drös av bollar runt mig. Och min uppgift var nu att inför allas ögon träffa motståndaren på andra sidan - vilket oftast var någon som kastade nästan lika hårda skott som Andersson.

”Tove!! ropade någon. Vi har ju hur många bollar som helst på vår plan! Vi kommer vinna!! Träffa honom bara!!”, fortsatte den glade, men något naive, lag-medlemmen till mig.

Det här var ju en omöjlig uppgift, jag kunde inte kasta så långt att en boll skulle kunna komma över på andra sidan planen. Att bollen även skulle träffa en person där på andra sidan var skratt-retande. Så det var bara att acceptera situationen som den var. Det fanns inget mer att göra, det var bara att ställa upp sig, mitt på planen och invänta att bli träffad av ett hårt bollkast rätt i magen. Hade man tur träffade dom axeln, då gjorde det iallafall inte lika ont. Och så när man hade mottagit sitt straff och den jävla leken äntligen skulle vara slut så ropar läraren ”En omgång till!”.

img_1310

img_1310

En bild på mig och syrran, från en tid då jag var lyckligt ovetande om vad Spökboll var.